När lyckopillerna verkade för bra

Ibland blev Veronica för optimistisk för sitt eget bästa, när lyckopillerna verkade för bra. Idag hade hon fått för sig att hon kunde klippa sin egen lugg. Först när det var för sent kom hon på att hon var kass på sådant där.

Hon rensade bland sina saker, slängde eller lade i ge bort-påsar sådant hon inte använt på länge. Det var första gången någonsin hon kom sig för att faktiskt göra av med saker som inte var trasiga eller oanvändbara. Kanske var det också lyckopillernas förtjänst.

På måndag skulle hennes nya nya liv börja.


Föregående dagboksinlägg: Ett ovälkommet telefonsamtal
Nästa dagboksinlägg: Fotvård

Lyckopiller är ingen drog

Veronica hade sovit tre timmar på kvällen. Nu ångrade hon sig, hade legat för mycket och skulle hon kunna somna innan tre. Hon hade varit trött efter att ha umgåtts nästan hela dagen. Ätit pizza och varit smakråd angående halsdukar och vantar. Marianne frågade om hon hade hört hur extremt cancerframkallade hårfärgningsmedel var. Det hade Veronica inte.

Marianne frågade om hon inte skulle trappa ner på medicineringen snart. Nu? När jag äntligen mår bra. Men det är ju droger du tar. Nej, menade Veronica, lyckopiller kan inte ta en högre än normaltillståndet. Och Cymbalta och Mirtazapin är inte beroendeframkallande. Jag vill inte dra ner nu när jag äntligen mår ganska bra. Marianne frågade inget mer men Veronica svarade ändå att om hon fick bestämma skulle hon medicinera länge om helst jämt. Jag fryser ju inte längre, det är en bieffekt som jag älskar. Och äntligen är jag pigg.

När Veronica ätit pizza smulade Jennifer och Marianne diskret av bordet efteråt. Hon kände som en gris, hade inte alls lagt märke till att smulor flög från hennes bestick till den rutiga tygduken. Hon hjälpte tafatt till att plocka bort små skinkflagor och brödbitar.

Föregående dagboksinlägg: Rensa i fotoalbumet
Nästa dagboksinlägg: Kär i sig själv