Ett ovälkommet telefonsamtal

När hon och busan var ute mötte de ett äldre par som sa att de tyckte att Veronica var så duktig med sin hund och så troget ute i alla väder. Busan lekbugade och svansen gick i ett, som alltid när någon talade till henne. Pudlar tycker mycket om uppmärksamhet.

Det var halt ute och Veronica föll, oj vad en ländkota ömmade. Oj, vad hon längtade efter sommaren.

Veronica fick ett ovälkommet telefonsamtal och efteråt hade hon nästan panik. Hon ville verkligen inte, ville hellre dö om hon fick välja. Hon grät och förstörde sminkningen helt och hållet. Orkade inte, orkade inte, orkade inte... Precis innan Hon fick ett fast grepp om henne lyckades hon fokusera på att hon inte skulle. Psykologen hade lite mycket just nu och hon tyckte om honom, ville absolut inte ställa till besvär för honom som ett självmord ju skulle innebära. Hennes ena syster hade mycket runt sig nu också.

Dessutom kanske hennes läkare eller hennes psykolog skulle kunna hjälpa henne. Båda två var väldigt bra och ville henne väl.


Föregående dagboksinlägg: Everybody's Looking For Something
Nästa dagboksinlägg: När lyckopillerna verkade för bra