Det här med fördomar, varför anses det så skrämmande?
Jag har fått väldigt mycket kritik i diskussioner om fetma för att jag tror och står fast vid att jag tror att 1 feta generellt är mindre rörliga än normalt 2 de flesta kan gå ner i vikt med mindre mat och/eller mer motion. Jag har fått höra att jag sårar folk och människor har kommit med exempel på X som inte kan gå ner i vikt trots lite mat och mycket motion och på Y som är jätteaktiv med sina hundar fast hon är fet.
Men för mig, och för många andra som har fördomar inbillar jag mig, finns det ingen motsägelse i det. Att X är väldigt fet betyder inte att hon är mindre rörlig utan det betyder att jag tror att sannolikheten är högre att hon är mindre rörlig.
Det här är faktiskt inte meningen att jag vill ha fetmatråd nr 10, utan jag vill diskutera fördomar.
Jag kan ta exempel från mitt eget liv och fördomar jag kan mötas av. Jag är CP-skadad. Om någon på internet skulle tro att jag kanske var utvecklingsstörd för det skulle personen antagligen få 30 arga svar som försvarade mig och som sa att CP-skada inte har med intelligens att göra. Men faktum är att ungefär en tredjedel av de CP-skadade har en kognitiv funktionsnedsättning motsvarande utvecklingsstörning. Därutöver förekommer ofta lindrigare nedsättning av uppmärksamhet, minne och koncentration. (
källa: http://www.neuroguiden.se/Diagnoser.CP_-_cerebral_pares.Symptom_och_sjukdomsforlopp.htm)
Detta betyder inte per automatik att jag är utvecklingsstörd. Men det betyder att det är mycket högre sannolikhet att jag skulle vara utvecklingsstörd än att vem som helst är det. Om någon frågar mig om detta tar jag inte illa upp, utan förklarar hur det är just för mig: Nämligen att mitt bild- och kroppsminne är mycket påverkat.
Jag kan ta ett annat exempel från mitt liv; som väl nästan ingen har missat har jag varit mycket deprimerad. Vissa försöker få mig att förstå hur de känner det genom att fråga hur jag skulle känna det om någon sa att det bara var att rycka upp sig. Om någon sa så är det ju deras uppfattning om hur världen ser ut och det påverkar inte mig. Andras fördomar är inget hot mot mig. Om andra tycker att jag knarkar eller är lat är det upp till dem, varför skulle jag bli ledsen för det? Jag håller inte med bara.
Vissa tyckte inte att man skulle diskutera fetma för människor kunde bli ledsna och hade jag själv upplevt att människor tyckte att jag var äcklig etc. Ja, jag blev sedd som ett missfoster och mina klasskamrater hade omröstning att de tyckte det var synd att jag inte levde på 40-talet så jag hade blivit avlivad i koncentrationsläger. Den tog så klart. Men jag tycker att jag framför allt är skyldig mig själva att försöka skaffa mig hud så inte andra kan fingra på mina känslor hur som helst. Det är jag glad att jag blivit duktig på, att andras åsikter hölls utanför mig och jag kan ta att andra tycker negativa saker om mig. Hade jag blivit ledsen av en diskussion hade jag inte deltagit i den.
Jag hade en fet kompis en gång. Första gången vi sågs satt vi och pratade och sedan skulle vi till samma föreläsningssal. Jag gick långsammare än jag brukar och frågade dessutom om vi skulle ta bussen och han sa ja. Det gjorde jag ju bara för att mina erfarenheter säger mig att feta kan gå långsammare och orka mindre. Det visade sig att det var så också. Men om han hade spurtat iväg hade jag ju inte fortsatt att gå långsamt bara för att han var fet och mina tidigare erfarenheter säger mig att feta kan gå långsammare och orka mindre. Fördomar säger inte att ex CP-skadade kan vara utvecklingsstörda och Y är CP-skadad och alltså är Y utvecklingsstörd. Fördomar säger att sannolikheten är högre att Y är utvecklingsstörd men hon behöver inte vara det.
Jag agerar efter mina fördomar i andra fall också. Exempelvis håller jag kanske lite extra avstånd när jag är ute med busan och möter invandrare, för jag tror att sannolikheten är högre att de är hundrädda. Jag rör inte vid någon som är autistisk för jag tror att sannolikheten är högre att personen inte vill det. Om jag gör rätt eller fel i det enskilda fallet går ju så klart inte att säga eftersom jag inte frågat varje person om hur de vill ha det.
Alla människor har fördomar och förutfattade meningar. Hade vi inte haft det utan skulle möta varje människa, situation och händelse förbehållslöst hade vi inte haft tid att leva. Fördomar är ju faktiskt inget vi har för att jävlas, utan för att underlätta att leva.
Så varför anses fördomar så skrämmande?
Debatt: Tror Cristina Husmark Pehrsson sig själv?Föräldrar ska bli skadeståndsskyldiga för barnens gärningar
Inlägg
