Kär i psykologen

Det var två veckor sedan Veronica varit hos psykologen senast. Hon hade tappat taget, sov mer, åt mindre, berättade om en incident med en plastpåse. Psykologen behöll distansen, inga tecken på att hon var någon. Inget i stil med för två gånger sedan när hon berättat att busan var en känslig liten tjej och han hade sagt "precis som du". Hon saknade det, behövde det. Han sa i en bisats att han inte kunde bli hennes vän, det visste hon redan, ville inte höra.

Jennifer skrattade åt henne när Veronica kom förbi efteråt, sminkad och klädd i den röda tröjan med rosor på. "Vem är det som är kär i sin psykolog!"


Föregående dagboksinlägg: Dålig dag
Nästa dagboksinlägg: Nästan fadäs