Känslor för psykologen

Snö snö snö räckte pudeln till magen på morgonpromenaden. Veronica insåg att det var väldigt länge sedan hon sett så mycket orörd vithet, antagligen hade hon inte gjort det sedan hon var barn. Hon skulle vilja ha en snow racer igen och kunna susa ner för backarna utan att skämmas. Det kunde hon inte.

Hon hade bakat en chokladsockerkaka med Selma. De hade förväxlat mängden socker och mjöl så de hade fått hälla på extra mjöl, ägg, grädde, vit choklad och drottningssylt. Kakan blev mot alla odds väldigt god. Och väldigt stor förstås.

Det hade slarvats med maten i två dagar och bara godis hade kommit ner. Sovits extra hade det gjorts också.Det märktes mycket på Veronicas stämningsläge. För bara två dagar sedan hade hon känt sig piggare och mer förtröstansfull än på länge men nu hade hon fallit rätt ner i djupet. Ingenting skulle någonsin bli bättre, hon skulle aldrig hitta någon som tyckte om henne för hennes egen skull, hon skulle aldrig räcka till för att göra sig själv lycklig.

Psykologen hade verkat kylig dagen innan också, hon visste inte varför hon tyckte så. För att han inte fjäskat med henne alls eller för att han nämnt sin sambo eller för att han inte log så många gånger. Hon hade inte tänkt så mycket på det då men nu i efterhand förstorades det upp och hon kände sig ensammast i världen. Hon hade levt på hans vilja i några veckor, levt för att försöka göra honom nöjd eftersom hon var en berömsucker och nu var hon patetisk.

Han bryr sig inte om mig ett dugg och det spelar för mycket roll, tänkte hon. Jag är inte kär i honom men han är den enda människa förutom min familj som står ut med mig. I och för sig får han betalt, men ändå.

Hon andades djupt. Psykologen hade sagt att människoträning var som hundträning. Då skulle hon väl klara detta. Det viktiga nu var att hon omedelbart började äta riktig mat och sova endast på natten igen. Inte lyssna på sig själv som bara ville illa.
Föregående dagboksinlägg: KBT - gråt hos psykologen
Nästa dagboksinlägg: Vakna med lyckopiller - Cymbalta och Mirtazapin

KBT - gråt hos psykologen

Idag tänker jag inte gråta, sa Veronica. Jag tänker inte vara löjlig längre. Psykologen menade att hon visst fick gråta. Jag tänker inte.

Tre minuter senare trevade hon efter förpackningen med pappersnäsdukar. Psykologen frågade henne om hon hade vattenfast smink. Nej. Sorgpanda runt ögonen. Hon skämdes för att förklara för sin jordnära och sakliga terapeut att hon hade drömt om sin döde pappa. Fadern hade suttit på en sten och sagt att han kände sig ensam, undrade varför hon inte kom. Hon hade svikit honom något fruktansvärt och ofta ville hon komma till honom. Han skulle inte behöva vara död ensam.

Psykologen frågade hur det gått med hemuppgifterna och hon svarade att hon hade fuskat, hade bara startat samtal med en expedit och en bibliotekarie. De räknades inte, eftersom hon bara frågat dem om hjälp, inte visat något personligt intresse. Nu gör du så där igen, sa psykologen. Du annullerar din prestation när du säger att du fuskat. Du skulle starta två samtal och du har startat två samtal. Bra.

Föregående dagboksinlägg: SPA och massage
Nästa dagboksinlägg: Känslor för psykologen

Otalade samtal

Psykologen hade beordrat Veronica att starta åtminstone två samtal till nästa gång. Det var tio dagar sedan och hon hade fortfarande inte startat ett enda. Varje gång hon träffade på någon hon skulle våga starta samtal med (granntanten som bodde på våningen ovanför, en stort leende kvinna med långt hår) förekom de henne, sa ""hej" och "åh, vad kallt" och "god fortsättning" och hon förstod först efteråt att hon missat en chans igen. Nu kunde de inte räknas. Hon hade bestämt sig för att nästa gång hon såg en vänlig liten tant med förhoppningsvis lika liten och vänlig hund skulle hon fråga vad det var för ras, det måste ju gillas. Men ända sedan hon hade fattat det beslutet tre dagar tidigare hade alla hundägande gummor varit som utplånade från jordens yta.

Ute var det så kallt att det gjorde ont att vara människa. Givetvis tog pudeln Ester en halvtimme extra på sig innan hon gjorde det stora behovet och hade dessutom en osviklig blick för att dra sin ostadiga matte när de kom fram till isfläckar. Veronica återupptog antidragträningen och närhelst Ester drog vände hennes matte helt om tills pudeln gick vid sidan. En man med glad göteborgsröst och en smal kompis i släptåg tittade undrande på henne där hon gick som i en cirkel på vägen. Veronica hade svårt för tanken att bete sig pinsamt; hon fick bita ihop och tänka att hon inte fick låta hunden dra bara för att de skulle kunna gå snyggt och normalt rätt fram på vägen, som människor och hundar brukade.

När de kom hem frös Veronica ända in till njurarna och händerna brände ont när de tinade. Den lyckliga pudeln gick genast och lade sig på sin favoritsovplats; i en stekpanna i hallen.



Föregående dagboksinlägg: Född till att vara levande
Nästa dagboksinlägg: Rea på känslor