Otalade samtal

Psykologen hade beordrat Veronica att starta åtminstone två samtal till nästa gång. Det var tio dagar sedan och hon hade fortfarande inte startat ett enda. Varje gång hon träffade på någon hon skulle våga starta samtal med (granntanten som bodde på våningen ovanför, en stort leende kvinna med långt hår) förekom de henne, sa ""hej" och "åh, vad kallt" och "god fortsättning" och hon förstod först efteråt att hon missat en chans igen. Nu kunde de inte räknas. Hon hade bestämt sig för att nästa gång hon såg en vänlig liten tant med förhoppningsvis lika liten och vänlig hund skulle hon fråga vad det var för ras, det måste ju gillas. Men ända sedan hon hade fattat det beslutet tre dagar tidigare hade alla hundägande gummor varit som utplånade från jordens yta.

Ute var det så kallt att det gjorde ont att vara människa. Givetvis tog pudeln Ester en halvtimme extra på sig innan hon gjorde det stora behovet och hade dessutom en osviklig blick för att dra sin ostadiga matte när de kom fram till isfläckar. Veronica återupptog antidragträningen och närhelst Ester drog vände hennes matte helt om tills pudeln gick vid sidan. En man med glad göteborgsröst och en smal kompis i släptåg tittade undrande på henne där hon gick som i en cirkel på vägen. Veronica hade svårt för tanken att bete sig pinsamt; hon fick bita ihop och tänka att hon inte fick låta hunden dra bara för att de skulle kunna gå snyggt och normalt rätt fram på vägen, som människor och hundar brukade.

När de kom hem frös Veronica ända in till njurarna och händerna brände ont när de tinade. Den lyckliga pudeln gick genast och lade sig på sin favoritsovplats; i en stekpanna i hallen.



Föregående dagboksinlägg: Född till att vara levande
Nästa dagboksinlägg: Rea på känslor