Ute var det så kallt att det gjorde ont att vara människa. Givetvis tog pudeln Ester en halvtimme extra på sig innan hon gjorde det stora behovet och hade dessutom en osviklig blick för att dra sin ostadiga matte när de kom fram till isfläckar. Veronica återupptog antidragträningen och närhelst Ester drog vände hennes matte helt om tills pudeln gick vid sidan. En man med glad göteborgsröst och en smal kompis i släptåg tittade undrande på henne där hon gick som i en cirkel på vägen. Veronica hade svårt för tanken att bete sig pinsamt; hon fick bita ihop och tänka att hon inte fick låta hunden dra bara för att de skulle kunna gå snyggt och normalt rätt fram på vägen, som människor och hundar brukade.
När de kom hem frös Veronica ända in till njurarna och händerna brände ont när de tinade. Den lyckliga pudeln gick genast och lade sig på sin favoritsovplats; i en stekpanna i hallen.
Föregående dagboksinlägg: Född till att vara levande
Nästa dagboksinlägg: Rea på känslor
nej men titta, jag hade inte testat *skrattar*
SvaraRadera//Mariah