KBT - gråt hos psykologen

Idag tänker jag inte gråta, sa Veronica. Jag tänker inte vara löjlig längre. Psykologen menade att hon visst fick gråta. Jag tänker inte.

Tre minuter senare trevade hon efter förpackningen med pappersnäsdukar. Psykologen frågade henne om hon hade vattenfast smink. Nej. Sorgpanda runt ögonen. Hon skämdes för att förklara för sin jordnära och sakliga terapeut att hon hade drömt om sin döde pappa. Fadern hade suttit på en sten och sagt att han kände sig ensam, undrade varför hon inte kom. Hon hade svikit honom något fruktansvärt och ofta ville hon komma till honom. Han skulle inte behöva vara död ensam.

Psykologen frågade hur det gått med hemuppgifterna och hon svarade att hon hade fuskat, hade bara startat samtal med en expedit och en bibliotekarie. De räknades inte, eftersom hon bara frågat dem om hjälp, inte visat något personligt intresse. Nu gör du så där igen, sa psykologen. Du annullerar din prestation när du säger att du fuskat. Du skulle starta två samtal och du har startat två samtal. Bra.

Föregående dagboksinlägg: SPA och massage
Nästa dagboksinlägg: Känslor för psykologen