Kroppsspråk blir mirakel

Veronica hade märkt att hon sände ut väldigt mycket "undergivenhetsignaler", ex tittade bort, vände sig bort, talade tyst och så vidare. Hon och psykologen var störtlöjliga och ägnade 30 minuter åt att bara hälsa på varandra.

Hon hade sedan dess tänkt på att försöka hälsa (gärna först) på många hon mötte, le och hålla ögonkontakt. Under dygnet som gått hade följande hänt henne:
- En kille hon sa hej till sa hej tillbaka och sedan hörde hon hur han sa till sin kompis "hon är så söt, den tjejen!".
- Hon var på biblioteket då en kille frågade om hon bodde på X. Ja, han hade sett henne förr. Han sa att han tyckte att hon såg väldigt trevlig ut och gav henne sitt nummer.
- En kvinna sa "har du ingen mössa, vännen" och såg ut att vara nära att rätta till hennes halsduk men avstod. (Bra, för det hade känts lite konstigt.)
- En kvinna med hund hon mötte ibland stod och pratade med en annan kvinna. Hon sa "Hon är så rar, den här lilla" och strök henne över kinden. (Veronica blev glad fast hon var 27.)
- En kille som kom cyklade hoppade av cykeln för att först hälsa på busan och sedan fråga om han hade sett Veronica någonstans förut.
- När hon åt på in systers jobb frågade alla killarna i köket vem hon var och om hon var singel. (Hon hade ätit där förut utan att det hänt något.)

Så här brukade verkligen inte hennes statistik se ut. Allt detta för att hon sträckte på sig, log och sa hej. Det var verkligen en ny värld som öppnat sig för henne.

Är du nöjd med ditt kroppsspråk?
Tycker du att du är bra på att omedvetet eller metvetet sända ut de signaler du vill sända ut?
Tycker du att du är bra på att läsa av andra människor?


Föregående dagboksinlägg: Happiness in a bag
Nästa dagboksinlägg: Ester löpte amok