Självmordssamtalet med psykologen

Hon funderade på vad hon skulle säga. Det skulle bli fel för hon brukade aldrig tänka efter vad hon skulle säga i förväg, men den här gången kändes det viktigt. Hon hade dåligt samvete för hur hon hanterat självmordssamtalet hos psykologen.

Här var hennes utkast som säkert inte hade något med vad hon verkligen skulle få för sig att säga att göra:

”Jag vill be om ursäkt för hur jag hanterade det när vi pratade om självmord förra gången. Jag tänkte mycket och lyssnade lite. Jag kan bättre. Jag måste erkänna att jag inte varit empatisk alls när det gäller dig. Jag har funderat på hur mina självmordstankar påverkar min familj, men inte på hur de påverkar dig.

Du har ju mycket runt omkring dig nu och jag vill inte att det ska falla någon skugga över dig. Jag tycker jättemycket om dig och jag vill på intet viss försvåra din karriär eller ge dig sämre självförtroende. Jag förstår att om jag tog livet av mig skulle det kanske göra så du fick svårt att lita på patienter som vill ha undantag från hotet att bli inlagda för att de har hund hemma, eller vad det nu kan vara.

Jag har inte förstått att mina självmordstankar kanske är ett stressmoment för dig. Du vet att du alltid verkar självsäker och jag har inte tänkt på att du kanske tvärtom känner dig osäker ibland. Kanske påverkar det vår terapi. Första gången jag kom hit betonade du att du var tuff och hård; vissa tyckte om det, andra inte. Jag tycker tvärtom att du varit jättesnäll mot mig. Jag hoppas inte att det är för att du är orolig att jag ska bli upprörd och gå hem och ta livet av mig. Jag är bra på att ta kritik. Jag klarar det.

Jag vet att du har en bild av mig att jag vill vara dig till lags. Men jag känner inte så; jag känner att jag kan hävda mig i vår relation och att jag kan säga vad jag tycker och vara ärlig. Jag litar helt på dig och skulle säga om det var något.

Enda gången jag inte är ärlig är när du skämtar hårt med mig. Du kniper med ena ögat och ler snett, jag antar att det är hjälpstimulus så här i början för att jag ska förstå att det är skämt, och säger något i stil med ”Ja, du rullar ju nästan fram.” Jag säger ”Ja, precis” och ler tillbaka men inombords tänker jag: ”Herre gud, jag skulle inte ätit den där sista daimglassen!”. Men där tänker jag att du vet om att jag känner så och att vi tränar på det tillsammans.

Jag vet att det finns problem med mig, ex att jag har svårt att inte lyssna på henne ibland och att jag kan vara ombytlig i mina känslor. Samtidigt är jag resonabel, lojal och pålitlig. Jag villl att du ska veta att jag tycker att du är en fantastisk psykolog. När jag sökte hjälp gjorde jag det av pliktkänsla mot familjen. Jag trodde att jag skulle hamna hos någon som sa ”hmm” och ”oj då” och som vanligt skulle personen inte kunna hjälpa mig ett dugg. Men du har redan hjälpt mig femton gånger mer än vad någon annan har gjort. Jag tycker att det här känns som ett jättebra sätt att arbeta på. När jag vill ta livet av mig lirkar jag med mig själv, säger att du ska få ta livet av dig men inte just nu. Nu ska vi testa vad som händer om jag låtsas att jag är den här och beter mig så här. Hon tycker mycket om att leka. Det hjälper mig att stanna kvar.

Jag kan inte lova att jag inte ska ta livet av mig men jag kan lova att verkligen väga in om det är värt att göra så även mot dig. Enligt min bedömning – och den får väl anses kvalificerad eftersom den är min – behöver du inte oroa dig.”

Föregående dagboksinlägg:David Birgersson försvunnen i Varberg
Nästa dagboksinlägg: Shiba och tibetansk spaniel