Ett missfoster som inte ens kunde

Veronica mötte tant Silvia när hon var på väg ut för att handla. Silvia bad henne köpa lite keso och när Veronica kom dit för att lämna den blev hon inbjuden på hemgjord semla. Den var liten och väldigt god.

När Veronica skulle gå igen var tant Silvia på väg att hjälpa henne med jackan.
"Jag kan själv", sa Veronica som en liten unge och kände som en sådan också. Hennes rörelser blev ännu mer stela när hon såg hur tant tittade medlidsamt på henne och bara ville rusa fram och klä på henne. Hon var ett missfoster, som inte ens kunde se normal ut när hon klädde på sig jacka och skor.


Föregående dagboksinlägg: Drömmarna som försvann
Nästa dagboksinlägg: Som om naturlagarna blivit upphävda