Rätten till sin egen undergång

Veronica höll hårt i sitt eget misslyckande, rätten till hennes egen undergång kunde ingen ta ifrån henne. Hon mådde dåligt, bet sönder sina läppar och lät spegelbilden vara hängig. Mycket godis blev blixtar i huvudet, retlighet och illamående. Väggarna måste vara galna.

Magen hade buktat sig utåt, eftersom ingen kunde tycka om henne kunde hon lika gärna vara fet som smal. Han drack läsk för kanske första gången på ett år. Lägenheten hjälpte till att stöka ner sig, ställde glas och odiskade skålar överallt. På ryggen värkte sår hon rivit upp igen och om igen. De var fula. Det var nästan så hon fick låta bli att ta sitt eget liv i smyg, för vad hade hon för giltig ursäkt till att leva.

Men så var det stopp och hon orkade inte kräkas mer. Hon tyckte ju om att leka, så varför kunde hon inte leka lycklig. Ta upp all plats hon hade och leka lyckad och se vad som hände. Ett två tre, på det fjärde hände det.


Föregående dagboksinlägg: Nästan fadäs
Nästa dagboksinlägg: Spärren som hindrade verkligheten